Vi tar våra kliv på olika sätt.
Igår vandrade jag i Mångfaldsparaden i Visby för #taettklivframåt, för demokratin, för mångfalden som berikar, för allas rätt att vara de vi är. Soligt, glädjefyllt, glittrande, men med en i allra högsta grad närvarande medvetenhet om att vi paraderar också för dem som inte kan vara med. För att föra det hopp Ing-Marie Wieselgren hade om varje individ vidare. För alla dem i alla länder som inte kan leva som de är eller älska den de älskar. För alla som får utstå rasistiskt, transfobiskt eller misogynt hat och hot och som upplever förminskning dagligen. För alla mina barn. För allas barn.
Vi tar våra kliv på olika sätt. Kanske kliver du just nu rakt ner i sommarhavet utan tvekan. Kanske hör du liksom jag till gruppen som springer till bussen om morgnarna fast vi föregående kväll lovat oss själva att inte snooza en enda gång till. Kanske känns ditt kliv just idag som när Bill Murray i filmen Måndag hela veckan varje dag kliver från trottoaren rakt ner i ett gyttjehål. Han trillar ner i det där hålet i asfalten vareviga morgon tills han inte gör det mer, för att han plötsligt minns. Han har lärt sig något. Då kliver han bredvid.
Ett kliv kanske är att ringa en myndighet av något slag och påverka ett viktigt beslut. Eller att ringa sin farmor och säga hej, det finaste ord vi har. Klivet kan vara att gå med i en demonstration eller att sticka en mössa eller att börja sjunga fast en egentligen inte vågar eller skriva en insändare eller kliva åt sidan och låta någon gå före i kön i mataffären.
Klivet kan också vara ett icke-kliv, som det Rosa Parks gjorde när hon satt kvar och därmed tog ett historiskt kliv som förändrade världen, eller Greta Thunberg som helt sonika satte sig ner och fick människor att lyssna. Eller som Neil i Döda Poeters Sällskap, som står stilla mot en pelare när klassen av sin lärare blivit uppmanad att utforska alla sina gångstilar. På frågan varför han inte går omkring han också svarar Neil helt kort: I’m using my right not to walk.
Den franska skulptrisen Camille Claudel beskrev sitt kliv så här, just när 1800-tal skulle övergå i 1900-tal:
Jag måste åka till Kina
skulptera
låta bli att gifta mig
sitta upp på hästen
och sedan dö
Idag kan att åka till Kina lika gärna betyda att våga stanna kvar och inte åka någonstans alls. Det kan vara att våga stanna och stå stadig när odemokratiska krafter vill utestänga sagoläsande drag queens från biblioteken, när lärare får hatbrev i sina inkorgar en vanlig onsdag, när NMR marscherar genom Almedalen och när Laurie Halse Anderssons böcker som nyss fick ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) bannlyses från stat efter stat i USA bara för att de tillåter ungdomar samtala om övergrepp och ätstörningar.
Att skulptera kan vara att skapa den dag en vill ha, använda sin tid till det en vill själv, plantera blommor och se dem växa, sjunga för full hals eller fuldansa i köket bara för att.
Att låta bli att gifta sig betydde för Camille att vägra underkasta sig någon annans struktur och en samhällsnorm hon inte kunde förlika sig med, att våga tro på sin egen kapacitet och kräva självbestämmande. Idag kan att låta bli att gifta sig innebära att faktiskt gifta sig. Att bestämma själv. Att våga tro på kärleken i en så trasig värld som den här är revolutionärt.
Att ta ett kliv framåt är allt det. Mod. Samtal. Utveckling. Demokrati.
Att sitta upp på hästen är dock inget annat nu än vad det var då: bara GÖR. Bara gör det. Oavsett vad ’det’ är. Ta klivet. Att inte alltid vänta med klivet tills vi redan vet att vi kommer att lyckas. Vi behöver kliva ändå, utan att veta var vi kommer att hamna. Bara göra det. Gå. Eller sitt kvar, om det är det som krävs.
Att sänka tröskeln för att någon annan ska kunna ta ett kliv, är det viktigt? Eller ens önskvärt? Är det inte en del av poängen att vi alla ska ta oss upp på och ner för våra egna trottoarer? Behöver kliv vara stora för att få kallas kliv, eller kan även ett myrsteg fungera?
Vissa trösklar är gigantiska. Vissa är av ett träslag som är lätt att slipa ner. Vissa är av stål och måste skruvas bort med verktyg, eller också får vi be någon om hjälp för att gå och hämta en stege eller bygga en ramp. Allt detta är att ta ett kliv. Men kliven är orättvist olika. Vi vet det. Det är orättvist. Vi måste fortsätta ta dem ändå. Så låt oss hjälpas åt så mycket vi bara orkar. Sandpapper, bultsax, använda vilket verktyg som helst. Allt funkar utom att låta bli.
Att ta ett kliv kan vara att bemöta en kollega med snäva normer vid lunchen på jobbet. Att ta kusinbarnets parti på släktkalaset som slentrianmässigt men inte desto mindre illa ironiserar över hens ställningstagande. Att bli politiker själv. Att starta ett upprop. Delta i ett uppror. Samla in pengar. Sitta med på kommunfullmäktigemöten och visa att vi hör vad ni säger. Gå med i en förening. Anställa en person som behöver det. Lära mig säga hej på ett annat språk. Eller två. Läsa en bok och lära mig något. Gå till källan. Söka ljuset. Vara obekväm. Säga nej. Säga ja. Säga Jagvetinte men jag vill gärna ta reda på. Vara snäll. Sluta slå på mig själv för att jag själv inte klarar mer än en bråkdel av de kliv jag tycker att jag vid det här laget borde klara av att ta.
Men detta klarar jag: tro att förändring är möjlig, ett myrsteg och ett jättekliv i taget.
Och ps: att dö är också exakt detsamma nu som det var för Camille Claudel för över 100 år sedan: då är det för sent att göra något alls.
Ergo: ta klivet nu.
Note to self: gå.
#TAETTKLIVFRAMÅT 