Glömde lägga in i torsdags. Men målen får a l d r i g glömmas!

Så därför kommer det nu. #Taettklivframåt TILLSAMMNS för

Demokrati

Mänskliga rättigheter

En hållbar framtid https://taettklivframat.org/

#makeswedendecentagain

H plockar ner månen för att lysa upp vår väg framåt! Hallå jorden o hallå rymden! #Taettklivframåt

För asylrätt, inkludering, solidaritet o universell utformning. För mänskliga rättigheter och för en hållbar framtid!

När Nådiga Luntan förra veckan var släppt, släpad och debatterad var jag på väg från Sergels Torg till Slussen genom Gamla stan. Eftermiddagssolen sken och det glittrade i vattnet, jag hade blicken utåt och märkte först inte att jag höll på att krocka med en grupp människor. Just under valvet som binder samman de olika riksdagshusbyggnaderna passerade jag så nära Ulf Kristersson som det bara går, dvs min skjortärm var en centimeter från hans säkerhetsvakts skjortärm.

Jag hade P1 i öronen och var politiskt arg, besviken, uppgiven, ledsen och villrådig över alla beslut som fattas just nu, där regeringen med berått mod raserar demokratibygget sten för sten. Dagen innan hade jag lovat min goda vän J att leta rätt på en politiker som jag skulle bilda. Det var som att universum i vanlig ordning sade be careful of what you wish for, varsågod, här har du statsministern. Och vad gjorde jag?

Ingenting.

Inte för att jag på allvar tror att hans säkerhetsvakter hade låtit mig störa Ulfs promenad i lugn och ro, men jag försökte inte ens. Jag vände mig bara om. Men det kom inga ord. Till slut var statsministern och hans mannar ur sikte.

Jag fortsatte gå i min ursprungliga riktning och hamnade just bakom en annan säkerhetsvakt. Det kryllade av dem runt riksdagshuset och slottet den dagen. Jag gick bakom vakten rätt länge, vi hade samma takt. När vi kom till Gamla stan skulle han gå in i en butik på ett hörn, den sortens hörn där Mauro väntade förgäves på Sarah. Nu var inte Mauro på plats just i torsdags, men säkerhetsvakten hejdade sig ändå. På trottoaren precis framför dörren låg en duva alldeles stilla. Den till kroppshyddan mycket stora säkerhetsvakten hejdade sig så pass hastigt och jag var så pass nära att jag höll på att gå in även i honom. Han pekade på duvan på marken men sade inget. Vi stod stilla och tittade på fågeln tillsammans. Den såg inte ut att vara skadad, den hade bara lagt sig att vila på en (olämplig) plats.

Vakten satte sig ner och lade huvudet på sned och försäkrade sig på ett mycket vänligt sätt om att duvan var okej. Så reste han sig upp, såg mig lite halvt urskuldande i ögonen och gick in i butiken på hörnet.

Jag fortsatte min vandring och kom att tänka på en annan duva, en som fick namnet Duven. Den hittades hösten 2016 (tror jag det var) på Järntorget under en av våra demonstrationer för värdig behandling av ensamkommande, av några av grabbarna i Agape. Den hade taggtråd virad runt benet och foten var skadad. Den räddades av killarna men kunde inte gå, och fick därför bo i en låda på det tillfälliga boendet i den källarvåning där madrasser lades ut varje kväll och väldigt många utan andra möjligheter sov sida vid sida natt efter natt. Vi åt kvällsmat tillsammans och sjöng, jag lärde mig mina första ord på dari och många lärde sig svenska.

Duven blev föremål för omåttlig omsorg. Någonting måste varje människa göra för att kunna härbärgera sin oro. Någonstans måste all den kärlek som ryms i en människa ta vägen. När vi själva inte orkar bära vår hopplöshet måste vi lokalisera ett ställföreträdande hopp. Duven var ett sådant.

Så vad hoppas Ulf Kristersson på? Tror han på riktigt att Sverige kommer att bli ett varmare, vänligare, rikare, säkrare och bättre land med den retorik han använder och de beslut han driver/släpper igenom? Eller hoppas han bara på makt och ära för egen del och struntar i resten? Behöver han inte hoppet alls, tycker han, eftersom han redan vet hur allting är? Är hans ställföreträdande hopp förklätt i ett rektangulärt plastkort med siffror på eller väntar det långt bortom bergen, förklätt till en duva som förtvivlat letar efter en olivkvist, för utan den kan den inte återvända?

Och jag själv, hur kan jag fortsätta hoppas på mänskligheten när jag själv inte ens förmår öppna munnen när jag står öga mot öga med självaste statsministern – TROTS att jag så sent som dagen innan bestämt mig för att aktivt leta upp en oliktänkande politiker och påverka den? Jag skäms. Men inte heller det kommer att hjälpa. Jag måste hitta modet igen.

Dagen därpå var jag på en annan promenad genom den stad jag håller på att lära känna lite bättre. Längs Götgatan kom flera tusen människor under Fridays for future-flaggor och Inga nya gruvor i Sápmi och jag tog rygg på Per Bolund. Just innan Medborgarplatsen stod Greta Thunberg på en bänk och ropade i megafon. Vad vill vi ha? Klimaträttvisa! När, när, när? och vi svarar alla nu, nu, NU!

Jag följer med till Medborgarplatsen och blir stående där i en timme. Även jag behöver ett ställföreträdande hopp de stunder jag inte orkar hoppas. Jag sätter min tro till att vi är många, när jag ensam misslyckas. Jag sätter min tro till dansa-pausa-filosofin, till växeldragandet, till enrisfolket, som reser sig upp igen, till resiliensen, till att längtan efter fred till slut ska vara starkare än längtan efter krig. Jag kommer att orka därför att ni orkar och vi kommer att orka vidare tillsammans. Ge upp är inget alternativ.

Vi är medborgare på samma plats. Det får vi aldrig glömma bort eller förringa. Vi är inte utan hopp om vi tar rygg på varandra.

Duven överlevde och släpptes fri på Järntorget där den hittades, vecklade ut sina vingar och flög. Den hade klarat sig på grund av människors omsorg.

Och nästa gång jag träffar Ulf Kristersson tänker jag inte vara tyst.

#taettklivframåt